I urinvägsinfektionernas våld - Del 2

Med Rosenlunds sjukhus på min svarta lista så vände jag mig åter till min lokala vårdcentral.
Jag kunde vid det här laget oftast känna om det var en allvarlig infektion eller om det var sk urinvägskatarr, men det innebar ändå alltför många penicillinkurer. Snart hade jag lyckats bli resistent mot tre av de fem sorter som jag fått under de senaste fem åren och sex månaderna.

Med växande frustration såg jag hur vårdcentralen långsamt förföll. Det blev svårare och svårare att få tag på en akuttid och mer än en gång hamnade jag på Huddinge-akuten, där läkarna bara suckade, skrev ut penicillin och vinkade mig vidare.
Hälsokosten på Gullmarsplan blev mitt alternativa apotek; tranbärsjuice, äppelcidervinäger, c-vitamin, kosttillskott, fiskleverolja och vitlökskapslar lades till matlistan - allt för att bli av med eller lindra mina besvär.

Så en dag på våren 2007 gick jag återigen till vårdcentralen med akut urinvägsinfektion.
Läkaren klämde och kände, frågade hur jag drack på dagarna och om jag hade haft sexuella relationer med olika killar nyligen.
- Nej samma kille sedan sex år tillbaka, inga problem där, svarade jag.
- Jag tror att du har klamydia, säger hon plötsligt.
Klamydia? Jag? Som aldrig varit med någon annan än Fredrik och som regelbundet går till ungdomsmottagningen för tester, kondomer och p-piller.
- Nej men det tror jag nog inte, sade jag och förklarade att båda var oskulder när vi träffades.
Jag hade ju trots allt mer än fem års journaler i ryggen som sade att jag hade problem med urinvägarna.

Läkaren skrev ut en ny medicin som jag aldrig hade hört talas om och sade att det skulle hjälpa mot infektionen.
När jag kom hem slog jag genast upp medicinen i min gamla Fass-bok som jag fått av pojkvännens mamma.
And low and behold; antibiotikan var mot klamydia!

Nu fanns även den lokala vårdcentralen på svarta listan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0