Världen ur ett annat perspektiv

Det första riktiga inlägget i min alldeles egna blogg. Gissa om jag känner mig duktig!
Fast jag måste ändå, högst motvilligt förstås, erkänna mig besegrad av denna nya hobbys alla funktioner och utseenden. För hur i hellsikke designar jag min egen blogg?!
Men hur det än blir med det så har jag i alla fall bestämt mig för vad mitt andra första inlägg ska handla om:

Världen ur ett annat perspektiv är en krönika som jag skrev under mitt tredje och sista år på journalistikprogrammet på Södertörn. Krönikan skrevs i samband med min C-uppsats och är tänkt att ge alla er därute en chans att se hur en 150 cm lång, 35 kilo tung 21-årig tjej klarar sig i livet, i Stockholm, med allt som kommer med att vara liten, kort och annorlunda.





Krönika

  

Jag pressar ned mackan trots att magen vrider sig i protest. Brödet känns torrt och strävt. Osten är seg och aptiten sedan länge försvunnen. Jag ger jag upp och slänger resterna av min frukost i sophinken.

 


I skolan pratar kompisarna om kilon som ska tappas och kläder som ska kommas i och som vanligt dröjer det inte länge förrän jag blir målet för diskussionen.

– Du har sån tur som är så smal, du kan ha på dig vilka kläder som helst! Säger de och suckar avundsjukt.

Jag tänker bittert att bara för att kläderna går på betyder det inte att de passar bra, men svarar istället att jag gärna skulle gå upp ett par kilo om jag bara kunde. Jag möts av oförstående blickar och högljudda protester.


Att få uppmärksamhet för mitt utseende har varit en del av min vardag ända sedan jag var gammal nog att förstå att jag var både smalare och mindre än de andra barnen. Som liten vande jag mig snabbt vid mina jämnåriga kamraters sätt att leka men någon som är mindre än de själva. Jag var allas söta lilla docka: ständigt buren och konstant runtslängd. Nu är jag äldre och har i stort sätt vant mig vid en del människors fysiska sätt att undersöka hur mycket en 35 kilos miniatyrmänniska känns att bära. Antalet kommentarer har blivit fler ju äldre jag har blivit, något som jag har viss förståelse för. Det är trots allt inte varje dag man träffar en 21-årig tjej som är en och en halv meter lång och väger lika mycket som en sjuåring.


Det är utan tvekan mina närmaste vänner och min lite bittra självironi som har räddat mig från att bryta ihop av självömkan. Jag ser mig själv som ganska lyckosam som oftast kan vifta bort de mer bitande kommentarerna och skratta över människors underliga reaktioner. Trots att jag borde ha vant mig vid det mesta vid det här laget förvånas jag fortfarande över hur absurt en del människor reagerar. Framförallt när de upptäcker att jag är äldre än vad de först trott. Som när kassören på systembolaget blev halvt panikslagen för att jag inte visade legitimation innan jag började ställa upp flaskor på bandet. Som busschauffören som insisterade på att jag visst skulle åka för subventionerat pris, för dem som är under 18, fast jag sade att jag var för gammal. Eller blickarna jag får från personer jag träffar när deras tolvåriga son eller dotter är lika lång som jag, eller längre.

Det har blivit en sport för mig och mina kompisar att se vilken typ av reaktion jag kan frammana i olika situationer. Jag vet att det kan låta hjärtlöst men det är en form av självbevarelsedrift. Efter att ha blivit utsatt för andras oförståelse i många år känner jag att jag måste få chansen att ge igen lite.


Jag får ofta frågan hur det känns att vara, inte bara mindre utan också kortare än alla andra. Ofta är den inte lika finkänsligt framställd utan snarare består den i ett framhasplat ”Hur känns det där nere”. Tyvärr så tycker jag att det bara blir svårare och svårare att ge en förklaring som frågeställaren kan förstå, men nu har jag ett (hoppas jag i alla fall) förståeligt svar på mitt perspektivproblem. Jag har valt att göra en liknelse så att det blir lättare att förstå hur jag ser på saker:

Jag är som femåringen som vill ha en kaka. Burken står högst upp i skafferiet och jag måste bestämma mig för om jag ska klättra upp och hämta den eller inte. När jag var liten var det mest golvet som gällde men med tiden har jag lärt mig att klättra ganska bra. Nu kan jag inte längre be mamma att ta ner kakburken åt mig – jag är ju faktiskt vuxen! Så medan andra ganska enkelt kan sträcka sig upp och ta ned kakburken måste jag klättra för att nå den. Det innebär med andra ord att jag måste dra fram en stol (något som ofta roat närvarande personer) och ställa mig på den så att jag kan nå burken med kakorna. Pinsamt kanske någon tycker men jag är fast besluten att det måste göras. För jag vägrar att stå kvar på golvet utan kakor resten av livet.


Kommentarer
Postat av: Preacherman

Klart du ska ha kakor!

Ska försöka följa din blogg, keep it up!

2007-02-20 @ 10:53:14
Postat av: Preacherman igen

För övrigt fick jag göra den allra första kommentaren!

2007-02-20 @ 10:53:38
Postat av: Louise

Du måste ju se till att jag kan kommentera allt du skriver! Vill vara med och leka på din blogg också. Har länkat från min blogg till dig nu. Kram på dig lilltjejen

2007-02-20 @ 21:39:53
URL: http://lillasvartaboken.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0