I urinvägsinfektionernas våld - Del 3

Svarta listan:
Rosenlunds sjukhus
Den lokala vårdcentralen

Jag var förbannad. Förbannad och ledsen. Vården kunde dra åt helvete!!
Att bli sviken gång på gång av nonchalanta läkare var inte längre ett altenativ.
Sedan den dagen har jag inte satt min fot på den lokala vårdcentralen.

Jag började leta efter alternativa, privata urologer, men sorligt nog är det inte många som tar emot utan en remiss.
Men ilskan gav mig orken att fortsätta leta och tillslut - tillslut! - letade jag mig in på Spohiahemmets hemsida.

Jag ringde direkt och fick prata med syster Monica som förhörde sig om mina besvär och direkt föreslog sondering. Sondering?
Inom en vecka fick jag tid och allt jag behövde med mig var journalerna från Rosenlund.

Sonderingen utfördes av en äldre, manlig läkare. Hade jag varit yngre hade jag protesterat. Jag hade vägrat att ha en främmande man mellan mina ben! Men nu, efter snart sju års konstanta besär var jag så avtrubbad att jag bara frågade:
- Where do you want me?
Sonderingen gjordes i en gynekologstol av äldre modell och med hjälp av 3 metallstavar  som fördes in i urinröret.
Efter undersökningen fick jag snabbt en utvärdering av läget.
- Ditt urinrör är för trångt, sade han.
Förklaringen som följde därefter fick mig nästan att börja gråta av lättnad;
En kvinnas urinrör ska normalt kunna ta emot 10 mm i diameter. Det är så mycket det klarar av att utvidgas.
Mitt urinrör klarade 6 mm. 6 ynka milimeter! Knappt mer än hälften av normalt!!
Och trots två omfattande cystoskopier hade ingen sagt något!

Men nu var jag ändå lättad över att ha ett svar, nu visste jag varför jag hade så mycket problem - tillsynes utan orsak.
På Sophiahemmet kände jag mig väl omhändetagen. De visste vem jag var och jag kunde komma in när som helst
om jag hade problem. Kostnadsfritt lämna in ett urinprov som de kollade upp och eventuellt så fick jag medicin.

Men det är klart. Ingen vård är problemfri. Och det är inte den här heller.
Men den är avsevärt bättre än den jag fick förut och nu känner jag ändå att  jag är i händerna på kunniga människor,
så det kan jag faktiskt ta.
Nu hoppas jag att jag kommer att bli av med dessa besvär - som tidvis har förstört för mig i sex år.



Några ord i slutet...

Några som läser det här kanske tycker att va faaan sluta gnälla och get over your self! men anledningen till att
jag skriver ner detta är för att jag vet att det finns andra kvinnor därute som har samma problem som jag - somliga värre, andra mindre. Nu kanske någon av dessa läser min berättelse och får veta att den här typen av behandling finns. Kanske hjälper den dig också.

3, tre, troi, tres, three, kolme

Yes! Your looking at the nyanställda tjejen på 3!
Weeii!

Killen som intervjuade mig ringde i fredags kväll och made my weekend! Fan va glad jag är!
Jag vill tacka min familj och mina vänner för stödet och mina underbara referenser som ställde upp utan prut och förmodligen sa ganska snälla saker om mig eftersom jag fick jobbet :P.
Avslutningsvis vill jag tacka mina morföräldrar som alltid blir så glada när jag ringer.

Så vad ska jag göra med pengarna?
Först och främst ska jag shoppa! Hehe men bara lite lagom sådär :P
Sen ska jag spara till USA-resa i sommar och börja leta lägenhet så att jag kan få mitt eget lilla krypin - föredragsvis i Årsta!

Weeiii!


I urinvägsinfektionernas våld - Del 2

Med Rosenlunds sjukhus på min svarta lista så vände jag mig åter till min lokala vårdcentral.
Jag kunde vid det här laget oftast känna om det var en allvarlig infektion eller om det var sk urinvägskatarr, men det innebar ändå alltför många penicillinkurer. Snart hade jag lyckats bli resistent mot tre av de fem sorter som jag fått under de senaste fem åren och sex månaderna.

Med växande frustration såg jag hur vårdcentralen långsamt förföll. Det blev svårare och svårare att få tag på en akuttid och mer än en gång hamnade jag på Huddinge-akuten, där läkarna bara suckade, skrev ut penicillin och vinkade mig vidare.
Hälsokosten på Gullmarsplan blev mitt alternativa apotek; tranbärsjuice, äppelcidervinäger, c-vitamin, kosttillskott, fiskleverolja och vitlökskapslar lades till matlistan - allt för att bli av med eller lindra mina besvär.

Så en dag på våren 2007 gick jag återigen till vårdcentralen med akut urinvägsinfektion.
Läkaren klämde och kände, frågade hur jag drack på dagarna och om jag hade haft sexuella relationer med olika killar nyligen.
- Nej samma kille sedan sex år tillbaka, inga problem där, svarade jag.
- Jag tror att du har klamydia, säger hon plötsligt.
Klamydia? Jag? Som aldrig varit med någon annan än Fredrik och som regelbundet går till ungdomsmottagningen för tester, kondomer och p-piller.
- Nej men det tror jag nog inte, sade jag och förklarade att båda var oskulder när vi träffades.
Jag hade ju trots allt mer än fem års journaler i ryggen som sade att jag hade problem med urinvägarna.

Läkaren skrev ut en ny medicin som jag aldrig hade hört talas om och sade att det skulle hjälpa mot infektionen.
När jag kom hem slog jag genast upp medicinen i min gamla Fass-bok som jag fått av pojkvännens mamma.
And low and behold; antibiotikan var mot klamydia!

Nu fanns även den lokala vårdcentralen på svarta listan.

I urinvägsinfektionernas våld - Del 1

Jag har haft så många urinvägsinfektioner under de senaste sju åren att jag inte längre bryr mig om att hålla räkningen. Sammanbrottet kom när det bara gick en vecka mellan penicillin-kurerna.
Och trots mina frekventa besök hos min lokala vårdcentral så hade jag aldrig samma husläkare två gånger...

Uppvaknandet kom när jag äntligen fick en andra remiss till urologen för en ny cystoskopi med tillhörande njurröntgen och ultraljud. Det var äntligen dags att få ett svar på varför jag plågades av detta urologiska mysterium!

Cystoskopierna gav mig lite andrum. Bisarrt nog, skulle det visa sig, så blev jag faktiskt bättre efter undersökningarna. Cystoskopierna, som utförs genom att man fyller urinblåsan med vatten och sedan för upp ett rör med optik i urinröret, måste ha spolat rent blåsan och efter en kort kur med antibiotika så blev jag helt problemfri i 6-9 månader! Himmel vilken skön semester!

Läkaren på Rosenlund var underbar - hade forskar i ämnet i flera år.
Men utredningen gav, liksom vid första tillfället, inga svar. Det fanns inga fysiska eller kemiska avvikelser som kunde förklara varför jag fick urinvägsinfektion på urinvägsinfektion.
- Om du får några problem så är det bara att ringa oss, avslutade han det som skulle komma att bli mitt sista besök hos honom.
För när jag väl återkom till Rosenlund, efter sex månader, hade sjukhuset privatiserats och min underbare läkare hade blivit utbytt mot en annan.

När denna nya läkare under mitt bokade återbesök kläckte ur sig ett;
- Jag tror inte på mediciner, drick vatten.
höll jag därför på att gå i taket!
Efter fem års helvete så sitter denna specialist i urologi och säger åt mig att dricka vatten! VATTEN!
Jävla pucko!

Så med buller och bång hamnade därmed Rosenlunds urologiska mottagning på min svarta lista.

RSS 2.0