Kan det sluta snöa snälla!?

Okej eftersom jag har skrivit så låånga inlägg i min fina nya blogg så tänkte jag lätta upp med lite flum... :P

Till att börja med så är jag sjukt hungring!
Börjar ånga att jag inte tog en macka i morse när Fredrik frågade... men jag tänkte att jag käkar nåt i skolan... så det är nästa steg på min prio-lista!

Sen vill jag bara säga: Kan det sluta snöa snälla!?
Det är inte det att jag inte gillar de små vita flingorna som singlar ner - det är trots allt väldigt fint - men jag är inte skapt för vintern. Jag fryser!

Tack älskade älskling för den varma mössan! (Vet inte om du kommer att få tillbaka den, fast jag lovade...)

Så nummer 2 på prio-listan: Skaffa en mössa och tvätta lovicavantarna så att jag slipper de kalla skinnhandskarna - som aldrig kommer att bli varma hur mycket jag än önskar!

och nu, för att mitt inlägg inte ska bli lika lång som de två tidigare så tänker jag sluta skriva nu! Eller alltså jag kanske skriver fler inlägg senare, men nu ska jag i alla fall sluta skriva på det här inlägget.

Kram till alla kramgoa som lånar ut sin mössa till en behövande själ!

Nu ska jag sluta skriva jag lovar!

När TV:n slutar fungera finns jag inte längre

I samma ögonblick som jag dubbelklickade på Internet-ikonen på datorns skrivbord slocknade nätverket.
Sidan kan inte visas.
Faktum är att det inte bara var Internet som slocknade. Lampor, väckarklockorna, micron, modemen och TV-apparaterna slocknade också.
Där i mörkret satt jag, klockan halv 8 på morgonen, utan Internet och utan TV.
Eftersom jag ändå skulle åka till skolan senare så bestämde jag mig för att tidigarelägga min resa. Sålunda begav jag mig till skolan där jag  enkelt kunde tillskansa mig en dator med fungerande Internet.

När jag kom hem senare på dagen fick jag veta att strömavbrottet hållit i sig ända fram till klockan 14 på eftermiddagen. Men nu var stömmen i alla fall tillbaka och jag började starta upp modemen till datorn och digitalboxen.
Tyvärr gick det inte helt smärtfritt.
Efter en dryg halvtimme hade jag så smått börjat acceptera att lamporna på de båda modemen inte skulle sluta blinka på loading.
Det fanns ingen antennsignal!

Jag slog på TV:n för att fördriva tiden tills Internet och digital-TV:n åter var igång. En stund med ett ring-och-vinn program är i alla fall bättre än ingenting...
Mina förhoppningar grusades snabbt sönder och istället möttes jag av den mest fasansfulla krigs-sändningen på länge. Hela TV-rutan vimlade av dem!
Det var myrornas krig.

Så utan Internet och utan TV var jag nu strandsatt i soffan.
Jag fann mig själv helt förstenad.
Mitt, av medieintryck, annars så överhopade sinne stod nu tyst och tomt.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
När jag till slut kom på att DVD-spelaren fortfarande fungerade började jag nästan gråta av lättnad.

Såhär dagen efter har jag nästan börjat vänja mig vid att inte ha tillgång till TV eller Internet. Och visst blir man lite full i skratt över den absurda reaktion som en svart TV-ruta framkallade.
Det är egentligen sjukligt hur totalt beroende man har blivit av det ständiga medieflödet som dagligen, under normala förhållanden, strömmar ur TV-apparater, datorer, radio-apparater m.m. m.m.
Nu förstår jag hur en rökare känner sig när cigaretterna är slut. Begäret efter en cigg, eller medierna i det här fallet, tar överhanden och man kan inte tänka klart längre. Det var som om jag hamnat utanför verkligheten - som om jag blivit undanskuffad till en värld av okunnighet.
När TV:n slutade fungera slutade jag att finnas!

Jag hoppas innerligt att TV:n fungerar när jag kommer hem...

Världen ur ett annat perspektiv

Det första riktiga inlägget i min alldeles egna blogg. Gissa om jag känner mig duktig!
Fast jag måste ändå, högst motvilligt förstås, erkänna mig besegrad av denna nya hobbys alla funktioner och utseenden. För hur i hellsikke designar jag min egen blogg?!
Men hur det än blir med det så har jag i alla fall bestämt mig för vad mitt andra första inlägg ska handla om:

Världen ur ett annat perspektiv är en krönika som jag skrev under mitt tredje och sista år på journalistikprogrammet på Södertörn. Krönikan skrevs i samband med min C-uppsats och är tänkt att ge alla er därute en chans att se hur en 150 cm lång, 35 kilo tung 21-årig tjej klarar sig i livet, i Stockholm, med allt som kommer med att vara liten, kort och annorlunda.





Krönika

  

Jag pressar ned mackan trots att magen vrider sig i protest. Brödet känns torrt och strävt. Osten är seg och aptiten sedan länge försvunnen. Jag ger jag upp och slänger resterna av min frukost i sophinken.

 


I skolan pratar kompisarna om kilon som ska tappas och kläder som ska kommas i och som vanligt dröjer det inte länge förrän jag blir målet för diskussionen.

– Du har sån tur som är så smal, du kan ha på dig vilka kläder som helst! Säger de och suckar avundsjukt.

Jag tänker bittert att bara för att kläderna går på betyder det inte att de passar bra, men svarar istället att jag gärna skulle gå upp ett par kilo om jag bara kunde. Jag möts av oförstående blickar och högljudda protester.


Att få uppmärksamhet för mitt utseende har varit en del av min vardag ända sedan jag var gammal nog att förstå att jag var både smalare och mindre än de andra barnen. Som liten vande jag mig snabbt vid mina jämnåriga kamraters sätt att leka men någon som är mindre än de själva. Jag var allas söta lilla docka: ständigt buren och konstant runtslängd. Nu är jag äldre och har i stort sätt vant mig vid en del människors fysiska sätt att undersöka hur mycket en 35 kilos miniatyrmänniska känns att bära. Antalet kommentarer har blivit fler ju äldre jag har blivit, något som jag har viss förståelse för. Det är trots allt inte varje dag man träffar en 21-årig tjej som är en och en halv meter lång och väger lika mycket som en sjuåring.


Det är utan tvekan mina närmaste vänner och min lite bittra självironi som har räddat mig från att bryta ihop av självömkan. Jag ser mig själv som ganska lyckosam som oftast kan vifta bort de mer bitande kommentarerna och skratta över människors underliga reaktioner. Trots att jag borde ha vant mig vid det mesta vid det här laget förvånas jag fortfarande över hur absurt en del människor reagerar. Framförallt när de upptäcker att jag är äldre än vad de först trott. Som när kassören på systembolaget blev halvt panikslagen för att jag inte visade legitimation innan jag började ställa upp flaskor på bandet. Som busschauffören som insisterade på att jag visst skulle åka för subventionerat pris, för dem som är under 18, fast jag sade att jag var för gammal. Eller blickarna jag får från personer jag träffar när deras tolvåriga son eller dotter är lika lång som jag, eller längre.

Det har blivit en sport för mig och mina kompisar att se vilken typ av reaktion jag kan frammana i olika situationer. Jag vet att det kan låta hjärtlöst men det är en form av självbevarelsedrift. Efter att ha blivit utsatt för andras oförståelse i många år känner jag att jag måste få chansen att ge igen lite.


Jag får ofta frågan hur det känns att vara, inte bara mindre utan också kortare än alla andra. Ofta är den inte lika finkänsligt framställd utan snarare består den i ett framhasplat ”Hur känns det där nere”. Tyvärr så tycker jag att det bara blir svårare och svårare att ge en förklaring som frågeställaren kan förstå, men nu har jag ett (hoppas jag i alla fall) förståeligt svar på mitt perspektivproblem. Jag har valt att göra en liknelse så att det blir lättare att förstå hur jag ser på saker:

Jag är som femåringen som vill ha en kaka. Burken står högst upp i skafferiet och jag måste bestämma mig för om jag ska klättra upp och hämta den eller inte. När jag var liten var det mest golvet som gällde men med tiden har jag lärt mig att klättra ganska bra. Nu kan jag inte längre be mamma att ta ner kakburken åt mig – jag är ju faktiskt vuxen! Så medan andra ganska enkelt kan sträcka sig upp och ta ned kakburken måste jag klättra för att nå den. Det innebär med andra ord att jag måste dra fram en stol (något som ofta roat närvarande personer) och ställa mig på den så att jag kan nå burken med kakorna. Pinsamt kanske någon tycker men jag är fast besluten att det måste göras. För jag vägrar att stå kvar på golvet utan kakor resten av livet.


Första inlägget

Välkommen till min blogg!


RSS 2.0